En varm sensommareftermiddag på en fest vid havet i Ljugarn mötte jag en kvinna, Josefin Bark, vars språk är teckenspråk.
Mina alltför små erfarenheter av teckenspråk
Första gången jag kom i kontakt med teckenspråk var i mellanstadiet. Vi kunde välja det som elevens val, och lärde oss att teckna texten till Stockholm av Orup. Jag tror också att vi framförde den på något vis, med svarta tröjor och vita handskar. Men just den biten kan vara ett önsketänkande. Och jag önskar också att jag mindes mer av tecknen.
Jag och många med mig fick lära mig tecknet för ”I love you” i någon barn- eller ungdomsserie som gick på 90-talet. Och de få gånger jag tittar på Melodifestivalen, gör jag det helst med teckenspråkstolkning. För herregud vilka artister det finns där!
Som förälder till ett barn med autism och språkstörning fick vi prova på TAKK (Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation). Men eftersom vår son inte var särskilt intresserad av det heller, så var det inget som satte sig. Kanske hade det kunnat vara en väg in för mig att lära mig teckenspråk på riktigt. För det är något jag önskar att jag kunde. Men något jag aldrig gett mig tiden att lära mig.
Josefin öppnade mina ögon
Vi kan väl konstatera att mina teckenspråkskunskaper inte på långa vägar räckte till för att prata med Josefin. Men som tur var så fanns hennes man med och kunde tolka. Vi gick väl inte direkt in på några djupare frågor där och då, utan skrapade lite på ytan. Men vi blev vänner på Facebook och att följa henne och hur bristande tillgänglighet skapar ständiga funktionshinder i hennes vardag, har skapat förståelse och ilska hos mig.
Att personer blir utestängda, inte får tillgång till samma information osv. är något som gör mig ledsen, frustrerad och arg. Det finns ingen anledning till att det ska vara så 2024. Speciellt inte från offentliga organisationer där lagar redan styr detta.
Rätten till samma information samtidigt
Den där festen var innan covidpandemin, så när den slog till fick jag följa Josefins frustration när det inte fanns någon teckenspråkstolk på presskonferenser. Tänk dig själv att sitta i en pågående pandemi och inte kunna få informationen samtidigt som andra.
DOS-lagen (Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service) fanns redan på plats. Jag är ingen jurist, och kanske, kanske kan man krypa under den lagen med argument att presskonferenserna inte sändes direkt på webbplatser som föll under lagen, utan hos andra aktörer som Aftonbladet. Men, vill vi försöka krypa här? För mig är svaret ett solklart nej.
Svenska teckenspråkets dag
Idag lärde Josefin mig ännu en gång något nytt. Den 14 maj är nämligen Svenska teckenspråkets dag. Vi firar att rikstagen tog ett historiskt beslut att erkönna dövas rätt till teckenspråk som modersmål och därmed blev Svenskt teckenspråk officiellt erkänt den 14 maj 1981.
Undervisning utan språk
Det gjorde att dövskolor skulle använda teckenspråk som förstaspråk i undervisningen. Innan dess ansågs inte teckenspråk vara tillåtet för döva i skolan. Fundera på den meningen ett tag. Sätt dig in i hur det skulle vara om som är hörande inte skulle få använda tal eller hörsel i skolan. Hur mycket skulle du lära dig då? Jag kan inte ens föreställa mig hur det gick till.
43 år kan kännas som lång tid, och visst är det ju skönt att beslutet togs då och att vi kommit en bit på vägen. Men jag som är född 1981 har svårt att förstå att världen inte hade kommit längre när jag föddes. För så lång tid sen är det ju ändå inte, jag är bara 43.
